...nu på morgonen. Det känns ledsamt. Visst tycker jag att det ska bli roligt för henne, ett äventyr. Hon får börja på något helt nytt, helt ny i en ny stad och en ny bostad, sin egen, den första. Med sin rara och snälla kille D. Men igår kunde jag inte låta bli att gråta när jag tänkte på att tiden har gått. Min tid med henne med behov av sin mamma så som ett litet barn är över. Den dikten jag läste och har uppsatt här bredvid är ytterst aktuell:

                                          Ett barn..

...Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar till livets längtan efter sig själv. De kommer genom er, men inte från er. Och fatsän de finns hos er, tillhör de er ändå inte. Ni kan ge dem er kärlek, men inte deras tankar. Ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar. Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar. Ni kan sträva efter att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er.

Kahlil Gibran

Hon är vuxen, hon har en egen vilja, hon går sin egen väg, hon är stark och hon kommer att klara sig bra här utanför. Jag är så glad för det. Men jag vill att hon är eftertänksam och rädd om sig därute.