...bra sångerksa den där Susanne Alvengren. JAg har varit och lyssnat på henne i kväll. Min gode vän skulle med men var borta över dagen. Men jag kollae biljetter. Det skulle kunna gå att köpa på plats om manvar där en halvtimme innan. Jag ringde min mamma som jag inte pratat med på nästan 14 dagar. När hon hörde vad jag och min gode vän skule göra så ville hon följamed. Hon hade läst om att Alvengren skulle komma till vår stad och hade tänkt att det skulle vara rlogt att höra henne sjunga. Så vi besämde att jag skulle hämta hene vid 19-tiden. Maken hämtade henne lite tidigare, för jag var tvungen att gå någa steg, hade bara trampat på 4500 steg fast det var sen eftermiddag, så jag tog en sväng på en halvtimme. Då hämtade han henne slite tidigare istället. Så vi åt tillsammans och hann prata lite innan det var dags att gå till lokalen där arrangemanget skulle gå av stapeln. Jag korresponderade min gode vän via sms och telefon. MEn hon hade så ont i hvudet efter en lång dags bilresa så hon lämnade VO. Det gjorde inget för det var roligt att gå med sin kära mamma också. Vi fick bra plats aldeles nära scenen. Hon sjöng så vackert, när hon sjöng min favorit satt jag och njör i fulla drag, Basilika. Hon ger verkligen tröst och enorm positiv energi. Det sådant en som snart är femtio mår så väldigt bra av.

Fick precis sms från dottern i norr att Janne Josefsson var på tv. JAg gillar den killen, så jag sätter mig vid tv:n en stund innan det ärdags att krypa till kojs. Min mamma tog taxi hem aldeles nyss, hon var så glad hon också att vi fått till oss något andligt både hon och jag. Tillslut blev 9486 steg, god natt//E

...fredag igen. Känns härligt men det är så kort tid att vara ledig på. Jag ska försöka ta semseter hela veckan som barnen har höstlovet. Jag behöver flera dagar på mig för at få fart på allt som behövs göras här i hemmet. Man är lagom pigg för att börja med det på söndagkvällarna. Jag trodde aldrig att jag skulle ha ett sådant här liv. Att pendla fanns itne min tankevärld för10 år sedan. När jag började plugga för exakt 10 år sedan,så var det för att mina barn hade blivit större och de behövde mig mer på kvällarna. Sedan min äldsta dotter föddes arbetade jag på kvällaran. Mellan sådar fyra till elva några kvällar i veckan. Det var det bästa jobb jag haft i mit liv. JAg tivdes jätebra. JAg jobbade med det som låg mig närmast om hjärtat, äldre människor. JAg fick känna mig fri med rätt att bestämma över mitt liv och vilka val jag gjorde. JAg fick vara hemma med barnen, jag kunde vara med min son i skolan, jag bakade bullar till hela kompisskaran och matbröd. Jag gick omkring och bara var mamma fr mina barn, då främst min äldsta dotter. Dagis var inte att tala om, jag skulle ta hand om mina barn själv. Jag bestämde över mitt liv. Vi bodde billigt i hyresrätt. Jag var så nöjd med tillvaron. Men när döttrarna, de minsta, kom så var vi tvungna att flytta. För det första så skulle huset byggas om där vi bodde, för det andra var lägenheten för liten. VI köpte en lägenhet i den vevan. Området låg utanför stan, det var ett sk fint område. Jag tyckte det gck bra att ha det som förut. Men vissa svårgiheter var det förståss. Vi hade inga pengar, vi kunde lknappt klara oss. JAg började jobba aextra dagtid på helgerna för att få ett tillskott. Sonen behövde hjälp på ett sätt och min äldsta dotter ville göra saker på kvällarna. JAg började tänka att jag kanske skulle gå lver till dagtid. Mina kollegor som jobbade så fick ju samma lön som jag fast de jobbade heltid. Den där ekvationen gick inte ihop i mitt huvud. Maken började också knorra i den där vevan, att vi aldrig jkunde göra något tillsammans. Var det något vi skulle göra, eller träffa någon, så nog jobbade jag de kvällarna eller helgerna. Jag sökte sjukskötersske utbilding. Därför att jag förstod att den lön man får om i mitt dåvarande yrke vid heltidarbete, var otänkbart för mig. Jag kunde ju inte jobba mer och få mindre i lön, vad var det då värt. JAg hade bestämt att jag måste utbilda mig för att ta mig vidare i livet och för at förbättra vår familjs villkor. Men gudske lov, så tänkte jag igenom mitt val av utbildning. JAg är ju ingen medicinare längst där inne. Jag är ju humnaist och samhällsvetare, vilket jag inte visste då. Men jag var i alla fall livrädd för sjukdomar och kunde inte för mitt liv känna att jag hade mer kunskap än andra och kanske ha känslan att ha makt över någn annans liv. Som det många gånger handlar om i sjukvården. Att förringa människor till objekt, till patient, så gräsligt. Jag är för den skull väldigt ödmjuk inför och glad för mänsikor som väljer sådana yrken. Men jag själv kan inte uthärda den tanken. Min grundsyn på männsikor är annorlunda än hur det naturvetenskapliga paradigmet anger. Hur som hellst så fick vi erbjudande om att köpa huset vid den tidpnkten. Det var ju ett jättestort steg. Huset var fallfärdigt men beboligt. Vi tog chansen, lånen skulle vi klara med min kvällstjänst och extra på helger. Barnen, de minsta var fyra vid det laget. Den största har jag sådan sorg i hjärtat att vi flyttade hit. Hon hade kompisar och trivdes bra i det fina kvarteret vi bodde innan. Att vi flyttade kan jag ångra för hennes skull. MEn vi kom till stan igen. Och hur som helst, fast jag är uppvuxen på bondgård med allt det vackra och underbara det förmed sig. Så hade jag under livet blivit stadsmänniska. JAg är rädd på alndsbygden, för mörkret, för skuggot för tystaden. Nej jag var glad att komma till stan, maken var glad och min älskade son. Tänk vad han fick klara sig själv därute på landet i det fina kvarteret. Han fick bli vuxen vid 14 års ålder, då när minstingaran kom. JAg hade jämt upp med dem. Han fick cykla och ta sig själv och för egen maskin. Tänk vad jag har tänkt på det där han fick utstå då. JAg är verkligen ledsen för det. Hur som hellst vi bodde istan igen, i det här huset fårn 1936. Jag började gå på kyrkans barntimar med d eminsta. jag kom ihåg att jag satt på ett kafé. det var ljuvligt. Att bara sitta där med min kopp och njuta av stillheten medan barenn var i kyrkan.  Nåväl. jag ska fortsätta min berättelse en annan dag. Det kommer att handla om val, val av utbildning, lite om det när jag tappade kommandot över mitt liv, när jag började pendla mm. Om ni orkar höra, annars går det bra att hoppa fram någon dag. Nu säger jag god natt till er alla i cybern//E

... min goda vän försvara sin uppsats kl 11:15 tror jag det var. Det kommer att göras i min arbetsstad. Jag skulle gärna vilja vara med men jag tror bara hon blir nervös av det. Ska försöka få tag på henne under kvällen. Sedan ska hon tillbaka hem för hennes 50-årspresent ska förverkligas då. Hon ksa till en "spågumma", den presenten har hon fått av oss närmaste kamrater. Hoppas det går bra med uppsatsen, hon har hållt på med den så länge. Det är ju det sista av utbildningen också.

 Min dotter har ringt, när jag satt på tåget hem. Tentan var över. Hon visste inte rikigt hur det gått, men det kändes bra. Det var svårt att veta vad de ville ha för svar.

Jag har gått 14146 steg idag. Kändes bra. I morgon är det fredag, god afton//E

..som jag känner väldigt bra och som jag tycker mycket om. Vi har känt varandra i över 23 år. Ibland retar jag upp mig honom och blir väldigt irriterad, arg och ilsken. Jag har gråtit många gånger för vi är så olika och har så olika behov. Men lika många gånger och mer är jag så glad att han finns och att han är just den han är. Han betyder så mycket för mig.

...tävlingen har jag gått 9746 steg. Redan innan jag åkte med tåget i morse så hade jag gått 4500 ca. Hade det inte spöregnat så hade jag gått lika många till när jag skulle gå från tågstationen. Makne hämtade mig. När jag kom hem hade jag ändå gått 8700 steg. Så jag kan vara nöjd tycker jag. Idag har det varit en trevlig dag. Jag stötte ihop med mina kolegor från andra närliggande städer redan på stationen i den stad vi skulle vara idag. Det var bra för jag hittade inte dit vi skulle. Det var bra föreläsningar och vi lärde oss en hel del. JAg hade tänkt att vara kvar en tag för lite shopping, men det blåste och spöregnade så jag gick till tåget istället. I morgon tror jag att jag tar ett senare tåg hem, det är inte så ofta man är den här staden och jag har en favoritaffär där som jag skulle vilja gå till.

JAg har fått ett sms idag från en gammal arbetskamrat, granne mm. Hon ville att vi skule ta ett glas vin iheögen och snacka och sedan gå till puben. JAg har itne svarat. JAg tycker att det skulle vara roligt, men puben. Nej jag vill inte gå dit. Jag måste säga ifrån detta. Föresten så har jag så mycket att göra i hemmet, så det blir nog att jag tackar nej till detta. Hon har hört av sig flera gånger, så hon ger väl upp till sist. Jag är borta så mycket från mitt hem och min familj att helgerna blir så viktiga. Det är svårt att förstå för en del. Jag jobbar heltid och sitter på en buss totlat en arbetsdag extra per vecka. Nu är jag snart femtio och måste bli bättre på att välja bort det som inte är så viktigt, det får inte ta kraft av det som jag verkligen vill och känner för. Att vara med mina barn t ex.

I morgon ska min dotter ha sin första tentamen i utbildningen. JAg ska hålla tumarna, men jag tror att det kommer att gå bra. Jag ska ringa henne nu och berätta om att resan till henne är bokad, ska också höra hur det gick för hennes kille som skulle på något slags möte om jobb, som han har hittat. God natt//E