....mina val av studier. När jag hade börjat jobba igen efter tvillingarna. Det finns ett före och efter tvilingarnan i mitt yrkesliv. Före så arbetade jag i en organisation, en hemtjänst där det var ett värdigt bemötande av de äldre. man hae tid att göra det spm de äldre behövde och kände tilltro till. Efter så arbetade jag i en organisation som bemötte de äldre med nonchanlans och ingen tid till möte och bekräftelse.  Den sk Ädelreformen hade anlänt. Den var i för sig bra, för det var när äldre människor, msk, blev medborgare. Innan var det andra som bestämde över dem. Vi andra, anhöriga, grannar och doktorer bestämde när ens liv inte längre var värt att leva. Vi var så sjuka, eller de äldre var så sjuka att de måste vara och bo på långvården. I flera år ibland, var de på långvården. De dog på långvården, som patienter. Det var ju inte klokt det där. F rom 1992 blev det inte längre tillåtet att behandal äldre på det sättet. Vi var medborgare allihop. Vi måste få lov att själva bestämma när vi flytta in på ett boende. Vi måste ansöka om insatsen ett särsskilt boende. Ingen annan kunde längre tala om när mitt liv inte längre var värt att leva oh var jag kunde bo til min död.1992 stängdes långvården. Äldromsorgen blev ett kommunalt ansvar och vi skule bestämma själva när och om och om vad vi behövde hjälp med. Vi i hemtjänsten fick helt andra uppgifter. Vi skulle plötsligt ta hand om ytterst sjuka personer, med stora och omfattande funktionshinder. Men vi blev inte fler som skulle göra det. Det var för mig en chock. Att vi förväntades arbeta tre gånger så fort och ha tre gånger så mycket mer ansvarn än förut. Det blev min värsta uppevlese i yrkeslivet.

Jag arbetade då med en kollega som var ytterst erfaren och klok. Det blev min räddning. Efter tvillingarna, var det slut på saktmodet i äldromsorgen. När jag började i november -94, så var det inte längre tid för raster, det var inte längre tid för samtal och det var inte längre tid för eftertanke i arbetet. Det var en snabb rusch för att hinna med alla som behövde vår hjälp. Gud, vad vi sprang, hit och dit och ingen fick egentligen någn bra omsorg. men vi måste ju göra det. Min kollega med erfarnhet sa en dag när vi satt och pustade ut i en vrå. Nej, nu slutar vi med det här. Vi kan itne springa omkring så här. Ingen mår av det här, inte de äldre och inte vi. Så vi stannade av lite grann. Vi gjorde som vi tyckte var bäst och så som vi orkade med. Det tog mycket tid och vi blev sist färdiga med arbetet. Men vi gjorde det med heder och professionalism. Trots att de var så många så fick den omosrg de behövde och var värda. Men även om vi höll på så där . Så kunde jag inte jobba kvällar längre. Så som jag berättat tidigare. JAg började jobba dag och fick vetskap om att de som jobadew heltid på dagen inom omsorgen, tjänade mindre än vad jag gjodre som jobbade kväll och bara halvtid. Så kunde det bara inte vara. Jag ville jobba med äldre men itne med sjukvård. Som tur var så tackade jag nej till sjuksköterkse utbildnginegn. Men tänkte att ska jag jobba med gamla, så är den enda chansen at jag söker sociala omosrgsprgrammet. Och det gjorde jag 1997 kom jag in i Gävle. Men sa nej. var inte redo då. Jg satt på dagis, dit tvilingan kommit in, och grät. Jag kunde bara inta lämna dem där. En av fröknarna sa. " Men du behöver ju inte låta barnen börja här nu".  nej jag gick hem igen och ringde till hägskolan i Gävle och sa som det var. Då fick jag dispans till 1998. Ett år senare började jag där och det året behövde jag för att käna efter att det var rätt. då gick det bättre att lämna barnen på dagis. Utbildngien var på distans. Det var jättebra. Vi träffades bara i Gävle ett par gånger i månaden resten träffades vi i studiegrupperna. Tiden gick och jag blev klar 2001. UNder lov och annat jobbade jag på min tjänst i kvällspatrullen. När jag slutade studera så ringde biståndschefne och erbjöd mig jobb som biståndshandläggare för funktinshindrade. Där jobbade jag i två år inna denna tjänst som jag har nu dök upp. Ja kände at jag ville jobba med gamal så jag sökte detta och fick det. Det är en historia för sig. Nu har jag babblat hur mycket och hur konstigt som helst, så nu är det bäst att sluta. Jag kan fortsätta en annan gång. Nu är det fredag kväll och jag känner för att ta ett glas vin. God natt//E