..tänk att jag är framme, jag har kommit fram till slutstationen för denna evinnerliga stegtävling. Jag har fått ett diplom där det står att jag gått sträckan Malmö-Berlin på 49 dagar. Nu behöver jag gå lite till för att hjälpa mitt lag. Laget har gått dåligt tycker jag vi har över tio mil kvar. Men jag ska som sagt var inte stressa. Det har regnat här idag och snöat. Nu verkar det frysa på. Jag ska vara hemma halva dagen i morgon, för en kvinna som jag är kontaktperson för, ska ha en föreställning på vår stad teater. Börjar 9:30, måste sedan åka till jobbet där vi har enhetsmöte på eftermiddagen. Nu ska jag ringa till de personerna som ska sälja bröd på torget för flickornas klass på lördag. Vi har bestämt att ringa och tjecka av och höra om det finns några frågor eller så i veckan före det är dags. JAg ska väl försöka baka igen. Nu ska jag snart se min favoritdokusåpa, Sjukhuset. Jag har lyckats hålla nere kolhydratintaget idag också. I morgon är det vägning. God afton//E

...., som vanligt. Varför ger jag aldrig upp det här med bantning?. Kalla Fakta igår tog upp det här med låg kolhydratkost som bra för viktminskning och som diabeteskost och annat. Det har jag hört förut och prövat. Nu ska jag köra det veckan ut, få se vad som händer. Jag har 7 km kvar till Berlin och det tar jag nog i morgon. Sen tänker jag inte stressa med dessa steg längre. Tänker inte gå 15000 steg och ditåt. Laget har ca 5 mil kvar, så lite måste jag hjälpa dem. Men jag tänker inte gå upp kl fem för att vara på jobbet kl åtta. En sådan lång tid bara för dessa  steg. Nej och det passar ju bra om jag ska köra lågt kolhydratintag, för man blir ju vansinnigt trött av den dieten. Då kan man bara inte gå så långt. Jag har nästan gått 545 km sedan den förtsa oktober och jag har inte gått ned ett gram. Ska det vara så??!! Det hjälper inte med motion, om det var någon mer än jag som trodde det. Man måste också banta för att överhuvudtaget minska nåogt gram i vikt. Jag har ätit ett tre hårda smörgåsar med ost och kaviar, två ägg, ett glas mjölk, mera ost, fem fiskpinnar, stekta, lite spenat och colslow med majonäs och mera ost, kolsyrat vatten och grönt te och kaffe flera koppar under denna dag. Det känns så fel men det kan inte hjälpas, jag provar några dagar. Ingen potatis, ignen pasta, inger ris, inget bröd förutom några hårda. Så ska mina dagar se ut framöver. OM det nu går att hålla detta. Inget socker förståss. Nu ska jag snart sova. Mina döttrar är på handbollsmatch i en stad ca 6 mil härifrån, matchen började nio och de är väl hemma om allt går bra i halkan först vid midnatt. God natt//E

...strax efter tre. Sen sov jag till 8.00 Sen var det detta schema som gällde: packade bullarna, läste tidningen, drack kaffe och smörgås. Åkte till torget med brödet och ett av de barn som låg kvar över natten samt ett av mina som ville kolla försäljningen. Körde hem dottern, körde nästa till handbolls match där hon skulle döma ett par matcher. Körde till sjukhuset, där maken redan var, för att höra hur det var med svärmor, åkte hem, kollade mina barn som bar hemma. städade lite, tvättade, åkte till sjukhuset, där svärmor väntade på doktorn. Pratade med maken, han skulle ta upp en båt, svärmor träffade doktorn, hjärtat var bra igen, men högt blodtryck, ska till egen läkare på tisdag, körde hem svärmor som blev utskriven, åkte hem ringde föräldern til ett av de barn som var här igår pratade om händelsen, allt är bra nu, efter detta, de gjorde det bra i allafall, en bra fest. gjorde mat, köpte present till min brors dotter som fyller år, hämtade barnet som dömde handboll, åkte hem, åt, sov, väckte barnen, fixade i ordning oss, maken bort till båtens ägare för middag, åkte till min bror på kalas, barnen med, skulle köra mormor hem men först till graven, min bror och min pappas för ljuständning, handlade mjöälk och annat som fattades, träffade sonen som precis när vi kom hem med mormor kom förbi med hans date, tjejen från södermalm, hälsade på dem, presentation. Hämtade en kompis till tjejerna, körde hem, la mig i soffan, tjejerna städade, jag hängde tvätt, såg på tv men tjejerna. En kille ringdes in, som var bra kompis med en av mina döttrar. Helge Skog på tv, skrattade. Nu trött, mycket trött ska gå och lägga mig nu, döttarna ska på handboll i morgon. Varför har jag inte fått några steg, har ju inte gjort annat än gått omkring hela dagen. God natt//E

...Ja, det är vad jag kan säga om denna kväll. Vilken tur att det som inte Gud kan hjälpa mig med att förstå eller få någon reda i, tar sociologin vid och förklarar för mig vad som händer. I världen runt omkring, när det inte längre finns någon förklaring eller reda, eller då mitt förstånd inte räcker till. Det är det som bär mig nu, som Eva Dahgren sjunger. Det är sociologin, det är det som bär mig nu.

Ja, för att reda i detta bör en förklaring läggas i dager. Barnen fyller 15 år denna månad, den 27. Ett par, tre kamrater sa att de ville prata med mig en afton här förleden. De skulle ordan en fest för dem. Maken blev glad och tyckte det var kul. Jag med. Vad roligt, att de vill ordan något för dem. vi har varit så dåliga på kalas taänkte jag. Det har varit en det ena en det andra när de ska fylla år. Det brukar bli släkten som kommer, de egna. Det blir ofta väldigt många bara det. Så har det alltid varit. Mormor, farmor, min bror och hans familj, makens moster, och andra som vi känner och vet. Det brukar alldeles särdeles bra. Så det har liksom räckt med dem för alla våra barn. Även för tvillingarna. maken och jag har föresten inte orkar ställt till något extra om sanningen ska fram. Det har heller adrig tjatat om kalas. Det räckte när det var mindre och hade sina kalas nåogn enstaka gång. Så har de sagt att de tyckt det var jobbigt med så många. Så på många år har det inte varit något bekymmer alls med fördelsedagar. Men nu tänkte vi att detta skulle bli kul och roligt för dem. Festen var tänkt och planerad tll att äga rum den 15 denna månad alltså i morgon. Men nu blev det idag, ikväll.Först skulle det bli tacos, sen blev det för dyrt. För de skulle bjuda in personer som var med i fotbollslaget och handsbollslaget. Det är tjeje som jag känt sen de var små. Det skulle gå bra tyckte jag. Sen blev det planerat att de skulle buda på tårta. ett tjejklas. JAg fick veta alla som var inbjudna.  Det lär jättekul. Viss hade jag mina aningar, men jag visste att jag skulle komma hem och övervaka det hela. Det skulle smugas så de inte visste. Vi höll god min. Jag köpte hem läsk, tårtbottnar och att därtill. kompisarna skue köpa ballonger, aoh annat pynt, det skulle köpa chips och det skulle bli en bra kväll. Senast igrå var jag hem till en av dem som skulle hålla idet hela. Ja då satt jag med föräldrar och vi sa att vad som kunde gå snett, att andra kunde komma som vi inte kände, att tjejerna inte skulle kunna stoppa det hela, att många som inte var bjudna skulle komma. Men vi var så fröberedda så. I dag på förmiddagen ringde en av föräldern till en av dem som skulle ordna det hela. Vi visste hur det kunde sluta vi var förberedda. Men ändå..... Vi åkte till mamma på soppa som vi sagt. Vi inväntade sms från anordnarna, som var hemm och gjoprde tårta och pyntade och gjorde det fint och mysigt. På given signal åkte vi hem med dem. Där stod de alla, 15 personer och överraskade verkligen mina två döttrar med sång och hurrarop. JAg var kvar, men hade lovat att åka bort, det skulle bli tvillingarna fest, som kompisarna hade gjort. Vi åkte maken och jag till goda vänner. JAg drack lite vin, jag ringde hem allt var bra. Döttrarna tyckte det var så rolgit. Farmor ringde till maken och sa att hon hade så ont i hjärtat, hade högt blodtryck och måste in till akuten. JAg blev sittaden kvar hos vännerna.Vi väntade på besked om farmor. JAg sms:ade till döttarar och söner, men inte till dem som hade sin fest. En av makens döttar i första giftet. Ringde till mig och undrade vad som hänt farmor. JAg berättade. Hon hade ringt hem,där svarade en a döttrara. De visste inte och det var bra där hade hon sagt. Vi bestämde att dottern skule komma och hämta mig hos vännerna frö att åka till farmor på sjukhuset. Där ringde jag hem. Till en av de ansvariga kompisaran. hon svamlade om att vissa killa hade släpt in, vissa hae de tänkt kasta ut, vissa av de inbjudna tjejerna hade gått ut med sina killar. JAg förstod. jag gick hem. Där var det fullt av folt utanför. JAg sa inte ett ord. Gick in där var det värre. Flera tjejer sparng om kring ch var fullkomligt panikslagna, mina tjejer satt och grät på sina rum. Det var kalabalik. Jag trodde de var fulla illihop. Vad skulle jag göra? Det var som vanligt bara att bita ihop och ta tag i det hela. Jag sa att farmor var på sjukhuset. Jag sa att alla fick gå hem till sig, jag skrek åt dem utanför att festen var slut. Några tjejer som var kvar pratade och berättade att folk från hela stanvarit där. Killar och andra som inte var bjudna t ex. Vissa hade bjudit in dem andra var rädda, för oss och för vad som skulle hända. De kunde inte styra över situatioen. De som hållt i det hela, var två av dem helt skäckslagan, vad har vi gjort, det var vi som skulle hålla ordnign här osv osv. Det var rörigt och stökigt överallt. Varför ringde ni inte mig sa jag, när jag lugnat mig och sett vad som hänt. Några tjejer skulle absolut städa och göra ordning efter kalaset. JAg tog mina ungar och sa att det var Ok, de hade justn inte hänst något allvarligt sa jag. De sa att det var ungar som varit där som dragit igpn det hela. Bjudit in perosner som de kände. Hur som hellst så gick vi till sjukhuset och några var kvar och städade. Farmor blev inlagt för observation, vi åkte hem. Där var allt städat och allt var lugtn. Hur kunde detta hända. JAg litade på de som skulle anordna det hela. Ja, det får sociologin förklara. Det var ingens fel. Det kom alkohol med i spelet. De två tjejer som tog på sig det hela mår skitdåligt. De ville ju något bra men kunde inte hantera situationen. De är fär små och utan erfarenhet. Ingenkan kontrollera grupper som kommer samman utan planering, varken vuxna eller barn. Det har sociologerna hållt på med i all tid, hur man styr grupper så det blir ordnign. I samhället men det också i små grupper. Varför finns det te x vakter på alla tillställnignar dit det vankas folk. Ingen kan hålla ordnign när det kommer många och främst de som inte är bekanta. Det fanns några tappra kvar efter festen, de tog tag i städnignen och vi pratade och skrattde efteråt tillsammans. Men de alla ville nåogt bra med festen för tjejerna. Det är väl så här. De kan inte ha erfarenhet av hur det kan spåra ur.  Det är ingens fel att det belv så här. Vi är bara männsikor, en del tog chansen att kmma till en fest, andra kunde inte styra upp det, fast de ville. Det tappade fullkomlingen fattningen när det välde in folk i huset. JAg ska smsa till tjejerna i morgon. Att de inte ska ha dåligt samvete för kvllens strapatser. Inget har ju hänt. Mänsikor blir påverkade av varnadra, det är inget att göra åt. Det blev en bra fest. Det var bara sista timmen som det spårade ur. Men de tog ju tag i saken. De kastade ut dem som inte skulle vara där. Och det städade. Det här en liten del av livet. En del förklaringar kan man få efteråt, som jag. Det är bra tjejer allihop. Bara det att det kan spåra ur när det kommer många.

Nu bakar jag bullar till imorgon. Timmen är sen, men de ska sälja bullar i klassen i morgon. God natt//E

..med jobbet. Det var roligt att så många ville träffas efter vp-dagen igår. Det var en bra en dag, lagom lärorikt och intressant och vi var strukturerade och hann med en hel del. I vår grupp kände vi att vi kommer att klara detta sista år i den här konstellationen någolunda skapligt. Vi vet inte vad som regeringen förväntar sig än vad vi ska syssla med. Men det vi känner till och redan håller på med har fått en struktur, vi har en målsättning. Det blir ingen äldretillsyn, om det inte kommer i det sk regleringsbrev från regeringen innan jul. Vi kommer att hjälpa åt med de inkommande ärendena och klagomålen från enskilda och det kommer främnst inom handikappsidan. Så vi får sadla om och ta allt som inkommer och skippa vårt vanliga uppdrag. Det känns ok tycker jag. Det är ju sista året så här. Idag är jag hemma. Ska jobba med en del jag har med mig hem. Men jag ska ocskå vänta in elekrtikern och jobba i trädgården, samt städa om jag får tid. God förmiddag//E

...ett par dagar. Det är så ofantligt mycket jag beöver göra här hemma. i morgon har vi verksamhetsplanering för nästa år. På fredag har vi ett besök på fältet. Så det blir inget av med att jobba hemifrån. Det är annars väldigt effektivt. JAg kan börja redan vid fem, hinna en hel del med skrivandet och sedan ha eftermiddagen ledig. Tänk att slippa dessa timmar på bussen jämt och ständigt. Jag är så trött just nu. Just nu dricker jag grönt te, de ska ju vara så nyttigt. JAg äter också nu ett tag rosenrot. Som ska pigga upp en, eller dämpa en om man är stressad. Det funkar bra på mig detta med rosenrot. Det är väl den här mörka hösten också som gör en så trött. Och för all del alla dagar med för ltie sömn. Läste att om man sover för lite kan man lättare få de här sjukdomaran som hör till vårat samhälle som stroke och hjärtåkommor. JAg blev rädd, jag vill väl sova längre och måste göra det. Men när ska jag vara hemma då och göra saker och ting med hem och barn och mig själv och allt det där. Åker ju ofta sex på morgonen, kommer hem vid fem eller senare. Det är likosm inte så många timmar till godo på mitt dygn. Måste bara hitta en lösnign på sömnbristen. I morgon fyller fö min maken mosters man 70 år. Det hade vi glömt. Få se hur vi ska få till det.

God natt//E

...bilder på den här evinnerliga renoveringen som inte tar något slut. Garderoben är klar, det fattas fönsterbrädor i fönstret. Gardiner är köpta och matta mm. Men det ligger nere. I gillestugan väntar vi på rörmokaren, så där är det också stiltje. Badrummet nere ska påbörjas denna vecka, vilket jag inte tror på ännu, förens jag ser det. Jag behöver vara ledig för att hinna med något här hemma. Men snart är det jul och då funderar jag på att ta lite långledigt. Det går ju att göra denna jul, då det ient går åt så många semesterdagar. Men vi måste dela upp ledigheten säger chefen. Men det brukar bli gasnka bra föra alla ändå till sist, så man får nästan som man önskar. Denna vecka har vi planeringsdag på jobbet. Vi ska planera nästkommande års jobb. Det året kommer att bli det sista inom denna myndighet. Vi ska ju omlokaliseras, och detta ska vara klart den 1/1 2010. Därför är det väl inte med nåogn större energi man kommer att planera. Därför så har chefen bjudit ett par som ska prata om hur vi ska kunna vara effektiva med våra uppdrag ändå till sista dagen. Sen blir det grupparbeten och efter dagens slut ska vi göra nåogt roligt tillsammans. Jag vet inte om jag vill kvar på detta, då det alltid är så jobbigt med resorna hem sedan. Men vi får se, det kan vara roligt också. Får se om jag orkar. Nu ska jag gå och lägga mig, mår illa. Det kan vara den där sömnen som alltid fattas mig. Och stegen som tar all kraft ifrån mig. Nu har jag visserligen bara 8 mil kvar till målet, Berlin. Men det ska ju planeras in hela tiden, den här förbaskade motionen. I dag gick jag till busstationen, korta rundan innan jobbet, hem från busstationen och promenad med maken, kort runda. Gav 16986 steg. Är det värt allt slit när man inte minskar ett dugg i vikt. Gos natt//E

...och det är november. Det regnigt och ruskigt och mörkt. Det brukar vara en lång och rakt igenom tråkig. Nu är det så här i vår familj, att det är många så många födelsedagar, att det nästan inte märks att det är en sådan kulen höstmånad´. Den 4:e fyllde min dotter i norr 20 år, den 15:e fyller min brors dotter 11, den 25:e fyller min brors son 8 och min mamma 82 

och 27:e fyllar mina döttrar 15. Det blir kalas efter kalas och sedan är det ju den första advent. November passerar mycket snabbt.

Idag har jag gått ca 16000 steg i hällregn. Idag var jag på handboll med döttrarna i en stad ganska många mil bort. Det tog hela dagen. Så några steg blev det just inte. Så när jag kom hem så gick maken och jag ut för en runda på ca en och en halv timme. Efter en kvart började det att regna och det höll i sig. Det blev värr och värre. Men vi tänkte att då vi åndå var blöta så kunde det ju inte bli så mycket värre för att vi gick hela rundan. Det tog en timme och 13 minuter, powerwalk s a s. Det blev så blött och kallt, det var bara att hålla ångan uppe och inte sakta ner. Men jag var ändå stelfrusen när vi kom hem igen. Jag fick ta ett bad och dricka grönt hett te. Till sist tinade jag upp. Maken var svettig och tyckte att jag var så duktig som travat på i den takten. Viss var jag väl det tyckte jag, men undrar om det vara värt det. Jag kommer väl och ligga i feber i morgon. Nu ska jag krypa ner i kojen och lösa soduko. God natt//E