...att komma upp. Det berodde på att min älskade svärmor och barnens farmor blev dålig i går kväll. Hon har problem med sitt hjärta. Hon har en mängd olika åkommor med det. Pacemaker sedan ca 15 år tillbaka. Har varit bra i alla år. Högt blodtryck har hon haft sedan hon var i 30-årsåldern. För ett par år sedan fick hon kärlkramp och behövde akut opereras i min arbetsstad. Hon är medicinare i botten, så hon vet en hel del. Så hon var mycket glad att hon bara behövde göra en sk ballongvidgning och insätta sk stent, ett slags nät i ådrorna kring hjärtat. Vid ett par tillfälle på sista året har hennes hjärta liksom rusat och hon har behövt åka till sjukhus. Då har hon haft ett jättehögt blodtryck och en puls som inte alls är bra, hjärtat rusar på nåogt konstigt sätt. Igrå kväll var det så där igen. Kl 23 ca ringde hon, så maken hämtade henne och de åkte upp. Det var inte lika kraftigt som sist i november, men hopn blev inlagd på intesivavdelningen, viloket jag inte visste då. För när maken kom hem så sa han att hon hade kommit till en avdelning för observation. JAg åkte till jobbet och kontaktade döttrarna i makens första gifte, mina barn fick reda på det igår kväll. Maken åkte till henne på sjukhuset när han slutade jobba vid 14:30-tiden, den ena dottern var med,den yngsta i första giftet. Jag fick veta på bussen när maken ringde att svärmor låg på sk IVA hela dagen och väntade att få komma till avdelning då först. Hon var bättre det hade slutat rusa och hon skulle få Waran, ett medel som förtunnar blodet för hon hade fått hjärtflimmer också. Vi handlade en del saker som frukt, bok, godis och annat och jag åkte upp till henne. Då var hon på avdelning. Hon viftade glatt när jag kom, hon satt i matsalen och åt mat med tre också inlagda karlar. Det var så skönt att se henne, hon var precis som vanligt. Pratade och skrattade och sa att hon fått plats i behandlingsrummet, för det var så många gäster där. Det tyckte jag var fint utryckt, jag är ju samhällsvetare och sociolog. Jag vet att inte männsikor trivs med att vara patienter. Trodde inte att hon, som är medicinare skulle kalla de inlagda på sjukhuset för GÄSTER. Det lät så humat och bra i mina känsliga öron. Hur som hellst så kände hon sgi bra, men skulle vara kvar för att kolla hjärtat under längre tid och pröva ut medicinen waran. Medan vi satt där, på sjukhuset i min hemstad, så såg jag ju dotterns i norr killes farfar. han satt vid ett bord där och vi hälsade och pratade och farmor kände genast en till där inne. När jag följt svärmor till hennes behandlingsrum, så åkte jag hem med maken som också kom en stund. Jag är så glad att jag har farmor/svärmor. Det känns iblnad som om man tar det för givet. Vad hade vi gjort om inte svärmor funnits. Det där gångerna när ungarna var sjuka, när det var lediga och behövde utfodring. När de var små men också nu, då våra stora ungar behöver sin farmor för att hon just bara är den glada, goda, roliga farmor. Våra små ungar som älskar att farmor på läktarn vid matcheran, både fotboll och handboll och laget som älskar farmor, som de kallar för farmor, som de ringer till om hon inte är med, för att berätta hur det gått. För att inte tala om våra roliga träffar här och där t ex i fjällen, dit vi åker hela släkten, nästan, en gång per år. Där hon och jag och våra svärsöner är i den sk köksgruppen och har en härlig tjänst med matbestyr och bokningar av afterskiplatser och allt slurpande av Jägermaister och kaffe. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Hon är bäst. Men jag vet att jag måste ta vara mer på de stunderna och den tiden vi är tillsammans. Det har jag lärtmig mer att förstå nu när jag snart är femtio. God natt//E