...av alla ramsor är den här tycker jag. En dikt eller vad man ska kalla den som jag läste 1979, när min son var väldigt liten. Av Gertrud Zetterholm. Nu när jag snart är femtio måste jag spara på mig de här ramsorna som betytt så mycket för mig under åren, och som gett mig kraft att orka. Det har varit en del genom åren.....

Enrisfolket

När det känns övermänskligt tungt, kom ihåg: Du tillhör enrisfolket. Tunga fordonshjul kan köra över en enrisbuske, när trycket lättar reser sig enrisbusken igen. Den böjdes kanske till jorden, men kan inte brytas. Den har en inneboende seghet i sina späda grenar. Dess rötter går djupt och suger sin styrka ur eviga livsflöden. Den fäller inte sina blad för något så nyckfullt som höstens vindar. De är små men ständigt gröna. Enrisfolket; det är vi, nordbor, som knäpper igen oss, som surar, svär och stöter folk från oss. Men som överlever i blåst, is och onda öden. Och reser oss för att grönska vid ett ömt ord, en sup, ett skratt.